mylifeinashoedeltva

Ja, så kom han då äntligen. Två dagar för tidigt än beräknat. Allt gick bra även denna gång även om jag var mer nervös än när Beniamino skulle födas. Då var jag bara nyfiken, nu visste jag vad som väntade. Var även lite rädd för att inte stå ut med smärtan. I Italien får man varken lustgas eller epidural, det sistnämnde bara om medicinska skäl finns enligt läkaren. Men det gick. Stefano masserade och jag försökte andas och tillsammans med Oliver lyckades vi få allt klart på cirka 4,5 timme. Oliver var duktig på att ta sig ut.

När bebis kommit ut får man ett par timmar i förlossningssalen då mamma, pappa och barn får vara för sig själva. Sedan körs man i rullstol av en stackars sjuksköterska som jag inte tror gör annat under dagarna än att köra nyförlösta kvinnor mellan förlossningsal och rummen inne på avdelningen. Man FÅR INTE gå själv. Tänk om du svimmar fick jag till svar när jag visst hävdade att jag kunde ta mig till avdelningen på egna ben.

Privacy? i Italien? Tjena.

Man ligger 3 kvinnor i ett rum och det bästa man kan göra för att dela av sin del från övriga är att dra för ett sjukhusblått skynke mellan en säng och en annan.

Bredvid mig låg en tjej som väntade sitt tredje barn. En flicka. Jag har två pojkar hemma och är så trött på gevär och skjutvapen och jag bara längtar tills jag får fylla huset med rosa fluffiga Hello Kitti saker berättade hon. Hennes bebis ville dock inte komma ut och de mätte hjärtljuden som lät som ett dovt dunkande under vatten i cirka en timme innan hon blev igångsatt för att få fart på det hela.

I tredje sängen låg en ung tjej och jämrade sig. Det skulle bli värre. Dagen efter visste vi att bebisen vägde 4,6 kilo så jämrandet var liksom helt på sin plats. Efter cirka fyra timmar då jämrandet blivit till HÖGA jämranden var jag på väg att gå till doktorn och säga att ge henne epidural för i helsike! Hon fick det efter ett par timmar när hon väl ftt komma in i förlossningssalen. Där det inte funnits plats tidigare...

Ja så det blev inte mycket vila för mig bland hjärtljud och jämmer så dagen efter skrev jag ut mig sjäv och Oliver och åkte hem.

Det var märkligt vardagligt att komma hem. Trots att vi nu är en mer i familjen.

Beniamino har reagerat bra och är för tillfället en stolt och kärleksfull bror. Mend et kommer väl att ändras så småningom, det räknar vi med...

Det första han sa när han såg mig efter att Oliver kommit ut var: Är magen tom nu? Då kan du ta mig i famnen igen då?

Ja och det kunde jag ju. Vilken lättnad att vara utan den där bökiga magen.

Så nu är vi hemma alla fyra. Och allt är märkligt vardagligt. Frukost, dagis, jobba lite, hämta dagis, leka, middag, SOVA, och alla blöj och amningspass därimellan.