mylifeinashoedeltva

har ansökt om pappaledighet för de dagar jag kommer att vara ute och resa i höst. Då kommer han att få 30% av sin lön. Bättre än inget, säger Stefano. Och tur att vi klarar det ekonomiskt annars skulle det inte gå.

Och jag är stolt över min man som är en utav få italienska fäder som tar ut sin pappaledighet, om än i liten skala. Nästan alla våra vänner, manliga sådana, med barn lyssnar hänfört till hur det fungerar i Sverige och skakar på huvudet åt sitt eget patria där det är så svårt både på det ekonomiska och det kulturella planet.

Och för oss "femmine"?

Som mamma får man ta ut en månad innan födslen och fyra månader efter det att barnet fötts med 80% av lönen . Sedan rusar procentdelen i botten och man får bara ut 30% under högst i ett års tid. (Jag får ingen ersättning då jag har haft mitt företag i mindre än ett år. Därför jobbar jag när barnen sover!)

Min väninnna som är manager på ett stort läkemedelsföretag är gravid och orolig. Hon berättade på jobbet att hon väntade barn och chefen sa att det var ju en bra nyhet på det personliga planet men inte särskilt bra på det professionella. Hon skulle vilja vara ledig mer än de där fyra små korta månaderna men vet att de kommer jäklas med henne om hon gör det.

Det är inte lätt i Italien.

På dagis är det svårt att få plats, det är dyrt. I Florens kostar det 500,00 euro i månaden för ett barn att gå "heltid". Som betyder att man måste hämta barnet innan klockan 16.00. Tänk om man har två barn?

Varför är inte kommunala dagis öppna längre på dagarna, iaf tills klockan 17.00 när kontoren stänger?, frågade jag föreståndarinnan på dagis med de isblå ögonen på en julfest. Det är viktigt att barn vistas i sin hemmiljö svarade hon. Punkt.

Allt detta gör att de flesta kvinnor slutar att jobba när de får barn. Bara 40% av alla italienska kvinnor jobbar heltid. Resonemanget som förs är att varför ska kvinnan jobba halvtid (för att hinna hämta på dagis), tjäna cirka 600,00 euro i månaden och då betala hela lönen till dagiset. Då är det bättre att vara hemma och ta hand om barnet på egen hand. Och vara en riktig mamma. Sedan kommer de inte ut och börjar jobba igen. De fastnar hemma.

Det är lätt att bli bitter som kvinna i detta land. Tur att jag har en man som tar ut sin pappaledighet. Det håller de bittra rynkorna borta från mitt ansikte. Och tänk vad bra ni har det i sverige!

vad lugnt och tyst det är när alla sover. Katter och barn och annat som stökar när är vakna.

som jag ammade förra året (det går inte ett år utan att jag inte ammar!) med en liten minispruta med speciell bebiskattmjölk tror att jag är hans mamma. Tonys riktiga mamma är en vit arg katta som blev biten av en hund och ville efter det bara ta hand om en av sina fyra kattungar. Som inte var Tony.

Tony har haft en jobbig tid.

Först råkade trädgårdmästaren spruta ned honom med något läskigt pulver som tar bort ogräs så att han tappade pälsen och blev smal som en sticka och sedan kom han tillbaka efter tre dagar på bara tre ben. Det fjärde höll han tätt intill sig och morrade om man kom för nära. Så ont gjorde det.

Och som om inte detta räckte så gick han in till grannen precis när grannen skulle åka iväg tio dagar och blev instängd. När grannen kom tillbaka i torsdags kom det ut en litet hårigt streck som ljamade kraftlöst och till streckets förskräckelse pågick det just då en livligt fest för en nybliven 4-åring (grannen) som lekte spindelmannenbrottningsleken med min störste son och andra korta varelser. De fick syn på lille haltande Tony och om inte pappa Steve räddat honom hade han nog riskerats att krossas under en av de många spindelmännen som sprang omkring på gården.

Stackars Tony sa vi.
Jäkla Tony sa grannen.

Tur att du kom tillbaka sa vi.
Synd att han inte var död sa grannen.

Tänk att han fortfarande haltar sa vi.
Tur att ni tar bort honom annars bryter jag av det andra benet också sa grannen.

Ja, Tony hade så klart kissat och bajsat under sina tio dagars isolering. Min granne som inte alls gillar katter utan föredrar hundar var inte alls glad.

Du får kolla igenom huset innan du åker hemifrån sa jag.

Så nu gillar han nog inte människormammor som adopterar katter heller.

och på hela familjen Therus. En stor kram till er alla.

har det varit och jag är nog den enda som inte klagar. Grannen säger att det är mycket troligt att det bor en liten sydamerikanska inne i mitt svenska skal, och det har hon nog rätt i.

Tröttheten av att inte sova särskilt mycket slår in emellanåt och vi gör så gott vi kan. Dagis är slut nu och jag har två små pojkar hemma. I fredags var första dagen för mig som riktig supermamma och på lördagen tittade jag på Steve och sa att hur folk orkar ha fler än två barn ä ett under? Hur orkar folk ha barn över huvudtaget svarade Steve och det var ju väldigt psykologiskt och uppmuntrande tyckte jag.

För att undvika stress och trötthet har vi gjort en trevlig upptäckt. "Supermercaton" där vi brukar handla kör hem hel"spesan" i utbyte mot en liten extra peng. Så nu kommer det en gul lastbil som ger lika stora och högljudda utrop hos den kortare befolkningen i vårt hus som när jag var liten och glassbilen kom på landet.

Det är verkligen skönt att sätta sig på söndagen och klicka på det man vill ha och slippa tjat om ett extra kinderägg och mamma får jag öppna juicen här i affären för jag dör av törst eller barnvagnar som inte kommer in mellan kassorna som på ett riktigt praktiskt italienskt vis är placerade alladels för nära varandra.
Pappa Steve som vanligtvis är skeptisk till nymodigheter är riktigt glad. Vi sparar ju in ett tillfälle att bråka också, sa han glatt medan vi välkomnande den svettiga lastaavspesakillen som nickande instämmande. Kanske är han van att höra sådana kommentarer när han lämnar av spesan hos folk?

Hur som helst så känns det bra att vi bestämt oss för att vi ska försöka ha en bra vardag. Marta hjälper oss med städningen, lastbilen med handlandet och Sigifredo med trädgården.

Kvar är bara två barn varav av ett ska ammas, det andra ska roas, en make, två katter, 5 vinresor, 3 artiklar och ett nytt litet företag som precis börjat rulla. Och det fixar sig säkert som biffen eller hur man nu säger på svenska

En rutinkontroll blev till panik då de hittar en cysta i Olivers hjärna. Vi blir tvungna att ta prover för ett konstigt cmv-virus som kan ge skador som kan göra barnet blindt eller dövt.
Jag gråter då jag går ut från doktorn och blir omkramad av en tant i hissen. Sedan ringer jag mamma och gråter lite till. Igår ny kontroll med annan doktor,en specialist på det stora fina barnsjukhuset i Florens, som säger att det är en falsk cysta som inte kommer att ge några neurologiska men och säger att andra doktorer borde sluta skrämmas. En besk kommentar till kollegan som tydligen är känd för att allarmera folk i onödan.

Så nu hopps vi att det är slut med sjukhusbesök för i år.

För att vara säkra på att maken inte ska kollapsa pga utav kaffeinbrist i Sverige har jag nu inhandlat en italiensk Moka och starkt espressokaffe att ta med i augusti. Sista gången vi var i Sverige fick vi åka ambulans till Nyköpings lasarett bara för att få diagnosen "kaffeinbrist". Det vill vi undvika med tanke på att vår sjukhusvistelsekvot redan är uppfylld.

Basta.

När vi var på sjukhuset första gången med Oliver sa doktorn efter alla undersökningar att ett barn som Oliver bör ammas i en lugn och tyst miljö, helst med klassisk musik i bakgrunden och soft belysning. Medan han sa det titatde han på Beniamino som var och hälsade på och som lekte att han var en stork. Storken flaxade runt både i, under och på sängen och utlät ljud som mer lät som undervattensskrik än storkljud. Hur de nu låter. Doktorn tittade på mig, sedan på den flaxande storken och sa att om det fanns andra barn i familjen så borde de antingen sövas ner under amningen eller helt enkelt elimineras.
Sedan gick han och lämnade mig med kräkOLiver och den flaxande storken medan Steve dröjde med sitt kaffe nere i baren.

Nu är det så att vi varken har dov belysning eller klassisk musik hemma hos oss. Jag har försökt söva storken flera gånger men det har inte fungerat.

Det bästa jag kan åstadkomma är att sätta mg framför TV:n och titta på programmen på låg volym. Oliver verkar gilla det och kräks och gurglar lite mindre syns det mig.

Jag har blivit helt inne i en massa serier som går i repris på dagarna. Italiensk TV älskar repriser. Speciellt på sommaren. Jag känner nu en tysk chimpans som löser mordgåtor, en serie om vampyrer som är jätteläskig men som går dagtid. Enligt textremsan som rullar lite då och då ska de värsta scenerna ha tagits bort. Antingen har jag blivit känsligare på senare år men jag får ofta byta kanal för att inte blir räddareänräddast.
Fast min favorit är Don Matteo8, en präst med amerikansk brytning som löser mordgåtor och brott. Nu förstår jag varför den är på 8e säsongen!

Idag är maken hemma för i Florens firar men helgonet San giovanni och ikväll ska eldar tändas. Som vi gör på 1a Maj. Nu är det så att maken jobbar inte i Florens, fabriken ligger i en helt annan kommun, men ägaren tyckte att de kunde väl också fira San Giovanni. Vissa saker är inte så noga i Italien.

Heja Italien!

...sa Steve efter att ha varit hemma med Oliver en hel dag alldeles ensam. Jag var på jobb i Verona över dagen och bytte lillen mot sexton glada norrmän som ville dricka amaroneviner hela dagen och äta lunch i en 1400-talsvilla. För min del kändes det som semester.
Steve däremot hade tagit ledigt från jobbet och kämpade med nappflaskor, bajsgnäll och blöjbyten de timmar jag var borta. Allt gick jättebra men det var en trött make som kom och hämtade mig på stationen på kvällen. "Man hinner ju ingenting", var hans svar på mitt hur har det gått?
Inom mig svarade jag " JA JUST DET", men jag sa inget för husfriden.

En av de norska damerna frågade mig hur gamla min barn var. En är 3 och det andra är liten. Hur liten insisterade hon? Väldigt liten svarde jag.

Det känns inte som att det är helt ok att vara borta och jobba en dag när bebis bara är 6 veckor i  andras ögon. Men är man egen företagare så är man. Har man ingen mammapeng så har man inte. och så är det, ärligt talat, helt ok att få en paus från vardagen lite då och då. Och förresten så är det ju inte så att jag har ett tråkigt jobb...

är när man får veta att ett par som provat att få barn i flera år är gravida.

Ikväll spelar Italien sin första VM-match.

Förra VM:et fanns varken Beniamino eller Oliver, jag var inte gift och hade ingen universitetsexamen. Jag hade inte eget företag och hade inte körkort. Och ingen bil. Däremot rökte jag ett helt Marlbororossopaket om dagen.

De flesta spelarna i det Italienska landslaget är desamma men tänk vad mycket som kan ändras på bara fyra år.

Det ska alltid bli så dramatsikt hos oss.

Nu har jag och Oliver legat inne på sjukhus 4 nätter, åkt ambulans en gång och hunnit med att vara på utredning hos en specialist på ett jättestort barnsjukhus. Allt för att Oliver kräkts två gånger och tappat andan.

Nu verkar allt vara under kontroll. Peppar peppar. Jag ska inte dra allt här vad som hänt, eller alla undersökningar som gjorts, eller berätta hur rädda vi har varit. Jag bara hoppas att det är över nu.

Kan bara säga att Beniamino leker att han kräks och att ambulansen kommer. Men det är bra, då kan vi bearbeta rädslan genom leken, även om jag just nu hoppas att läskiga kräkningar och sjukhusbesök tillhör "done that"-kategorin.